Föreningens historia

Starten och den första tiden.

Det var tre herrar, nämligen stationsinspektor Svante Malm, banktjänsteman Hjalmar Lundin och stationsföreståndare Gustaf Zellén, som i augusti år 1919 utfärdade en kallelse till alla som var villiga att aktivt medverka i en amatörorkester i Falköping och att dessa måtte anmäla sitt intresse. Man fick in 19 anmälningar. Exakt vilka dessa 19 var vet vi inte idag, men vi vet hur den första orkestern var sammansatt, nämligen enligt följande: 9 fioler, 2 altfioler, 1 cello, 1 kontrabas, 2 flöjter, 1 trumpet, 1 basun, 1 piano och 1 trumma.

Det första föreningsmötet hölls i november samma år och då valdes Hjalmar Lundin till ordförande, Gustaf Zellén till sekreterare och Svante Malm till kassör (eller skattmästare som det kallades då). Svante Malm rapporterade vid detta möte att han på eget initiativ och från privatpersoner insamlat den icke föraktliga summan av 130 kr, som fick bli föreningens startkapital. Därutöver erlades en medlemsavgift på 10 kr per medlem. Orkesterns första konsert gavs till förmån för de nödlidande i Österrike.

Redan påföljande år hade orkestern vuxit till 25 personer och hade följande sammansättning: Violin 1: Fridolf Berg, V. E. Hedström, Åke Karlsson, Svante Malm, Hilmer Zell och J. Åsander; Violin obligat: A. Adrian, Gustav Berg, Assar Larsson och Hugo Pripp; Violin 2: Hjalmar Carlsson, Viktor Fredriksson, Mårten Noring och Emil Nyrén; Altviolin: Johan Carlsson och Paul Sahlqvist; Violoncell: Hjalmar Lundin; Kontrabas: Gustaf Zellén; Flöjt: Erik Larsson; Klarinett: Arvid Pompeius; Piston: Klas Johansson och Per Sköld; Basun: Mårten Lundin; Trummor: Per Näslund; Piano: fröken Dagny Hedström (sedermera fru Kahlefeldt). Att märka är den tydliga manliga dominansen. Att märka är också att Emil Nyrén fanns, som tonåring, med i orkestern redan vid denna tid; han är fortfarande i livet, snart 100 år gammal! Som dirigent och ordförande fungerade detta år läroverksadjunkt Johan Haglund, men då både ordförandeskap och dirigentskap blev alltför betungande valdes i slutet av året direktör G. W. Nymberg till föreningens ordförande, en post han sedan innehade i 10 år.

Ekonomin var i början ett bekymmer, startkapitalet och medlemsavgifterna förslog inte så långt, men i slutet av år 1920 fick föreningen ett bidrag från Falköpings Maltdrycksaktiebolag på den vackra summan av 5 000 kr (samma bolag bidrog sedermera, 1931, ekonomiskt till att statyn “Venus uppstiger ur havet”, i folkmun “Malta-Johanna”, uppfördes på Stora torget; här var det kultur och öldrickande i samma andetag). Nu fick orkestern råd att inköpa ett pianino, en kontrabas, två valthorn, en basun, en klarinett, en trumpet och diverse slagverk.

Följande år, dvs 1921, avflyttade dirigenten Johan Haglund från staden och till ny dirigent valdes musikdirektör Carl Holmberg från Skövde.

Ekonomin var under resten av 1920-talet tillfredsställande god, eftersom det inflöt bidrag från staden med ungefär 1 000 kr per år.

År 1930 valdes trafikinspektör C. M. Paulsen till ny ordförande och till ny dirigent valdes musikdirektör Hugo Melin. Detta år blev föreningen också medlem i SOR, Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund. 1934 avsade sig Hugo Melin dirigentskapet och den tidigare dirigenten Carl Holmberg fick nu i nödens stund rycka in igen. Året därpå ansåg sig orkestern inte längre kunna uppfylla SOR:s kvalitetskrav och begärde följaktligen sitt utträde.

År 1936 ställde sig musikdirektör Rudolf Norrman till förfogande som dirigent men aktiviteten i orkestern hade nu nedgått till ett minimum och när Norrman senare samma år avflyttade från orten diskuterades allvarligt om orkestern överhuvudtaget skulle leva vidare. Efter diverse underhandlingar engagerades emellertid stadens nye organist, Jens Bartler, som ny dirigent. J. W. Gustafsson spelade ventilbasun i orkestern och själv minns jag honom som orkestermedlem så sent som 1978 då jag själv gjorde min orkesterdebut.

Jens Bartler som idag är 92 år gammal, men vid full vigör, har tillsänt oss ett egenhändigt skrivet manuskript där han berättar om den tid han ledde orkestern. Vi har valt att ta med detta manuskript i sin helhet. Ordet alltså till Jens Bartler:

 

De senaste dirigenterna

1949 blev musikfanjunkare Sigurd Modéer orkesterns dirigent. 1951 inrättades kommunala musikskolan, faktiskt en av de första i landet, och dess förste musikledare blev Sigfrid Strand. Sigge, som han kallades, var militär musikdirektör och hade klarinett som huvudinstrument. I musikledarens arbetsuppgifter ingick bl a att leda orkestern. Detta faktum, att dirigentsysslan inte längre var ideell, tillsammans med att även vissa musiklärare vid musikskolan såsmåningom fick orkestermedverkan inräknad i sin tjänstgöring, gjorde att orkestern fick ett starkt uppsving under 50- och 60-talen. Dessutom bidrog ju musikskolan också på det sättet att man lärde upp åtminstone några elever såpass att de kunde delta i orkesterspelet. Det var Sigge Strand som, förutom att leda orkestern och Mössebergs musikkår, hade till uppgift att starta en blandad kör i Falköping och 1951 bildades så Falköpings sångsällskap. 1951 återinträdde också orkestern i SOR.

Sigfrid Strand efterträddes 1956 av Hasse Ericsson som musikledare och dirigent. Hasse, som han faktiskt var döpt till, var skåning (från Kristianstad) och trakterade instrumenten klarinett och violin med bravur. Under hans tid vid rodret utvecklades orkestern ytterligare och det var också under hans tid som orkesterns ordinarie konsertlokal, Stadsteatern, byggdes och invigdes. 1961 lämnade han Falköping för ett liknande jobb i Borlänge, där han bodde fram till sin död i början på 70-talet.

Hasse Ericsson efterträddes 1961 av Folke Carlsson. Han kom närmast från Örebro men var född och utbildad (liksom sin företrädare) i Kristianstad. Han var nu den tredje militäre musikdirektören som ledde musikskolan. Folke var flöjtist och pianist och han lär också ha haft ett temperament som kunde bli besvärligt för honom. Han hade svårt med kommunala tjänstemäns och politikers sparsamhet mot honom, för honom fanns bara musik och det mesta annat blev betydelselöst. Efter några år flyttade han till Köping.

1965 kom norrlänningen Bertil Wensby till staden och övertog ledarskapet. Han kom närmast från Uddevalla men var utbildad i Umeå och född i Boden. Militär musikdirektör även han. Han trakterade instrumenten violin och klarinett. Som kommunal musikledare, dirigent för såväl orkestern som för sångsällskapet och musikkåren kom han att under lång tid sätta sin prägel på Falköpings musikliv. Bertil blev kvar som ledare ända till sin pensionering 1984. Vid några konserter därefter fanns han med som violinist men snart satte ålder och sjukdom stopp för detta engagemang. Han dog för bara några år sedan (1996).

Bertils efterträdare var en före detta militär- och yrkesmusiker, Leif Nilsson. Han var valthornist (hade suttit i Hovkapellet) men även slagverkare. Han kom närmast från musikhögskolan Ingesund i Arvika där han var hornlärare. Leif var en mycket duktig dirigent och införde lite nytänkande i orkestern när det gällde repertoarval. Som musikant var han långt bättre än som administratör, vilket gav skolförvaltning, politiker och kollegium en del bekymmer. 1988 flyttade han till Nässjö och ett nytt musikledarjobb, därefter till Kiruna.

Från Eda i Värmland kom så vår näste ledare Alf Holmberg 1988.  Han är från början skåning, flöjtist och den förste musikledaren som inte är militärmusiker. Om honom finns säkerligen mycket mer att säga men här och nu nöjer vi oss med att säga att han på ett säkert och trivsamt sätt har lett orkestern i över 11 år och än finns inga tecken som tyder på att han ämnar sluta med det. Dock kan vi tillägga att han vid det senaste årsmötet valdes till orkesterföreningens ordförande, den förste sedan 1920 som varit både dirigent och ordförande samtidigt.

Musikerna

I musikanternas skara finns också några som utmärker sig över de flesta andra, några pga att de utvecklades till utomordentliga yrkesmusiker, andra pga att de har deltagit i orkestern under mycket lång tid.

I den första kategorin faller tanken främst på Frans Helmerson som lär ha debuterat i orkestern redan som 11-åring. Numera är han världsberömd cellist med hela världen som sitt arbetsfält. Emellanåt landar han emellertid i sin gamla hemstad och spelar någon vacker cellokonsert med orkestern. Vi nämner också Lennart Nyberg, mångårig konsertmästare i orkestern, men som en period av sitt liv var anställd i Göteborgs symfoniorkester. Och så naturligtvis hans fru, Maria Nyberg, tidigare Johansson. Hon är tveklöst en av landets främsta pianister, och gästar oss ibland som solist, men utomordentligt kompetent även på violin och viola. Paret Nyberg är numera bosatt i Göteborg men kommer ibland och hjälper till i orkestern vid konserttillfällena.

I den andra kategorin ska främst två namn nämnas, Stig Johansson och Björn Pehrsson. Båda dessa musikanter har varit med i Falköpings musikliv i en hel mansålder och de har båda varit med i alla möjliga musikaliska sammanhang. De har således inte bara varit aktiva i orkesterföreningen utan också i Mössebergs musikkår och i storbandet Bear Jazz, som ju Björn startade och ledde under många år. De är alltså musikaliska mångsysslare och trakterar ett flertal instrument var. Stigs huvudinstrument var nog ändå klarinetten men i orkestern spelade han på senare tid alltid oboe. Björn trivs nog bäst med sin barytonsax även om han i orkestern alltid har spelat fagott.

 

Nuvarande verksamhet och ekonomi

Under spelsäsongen repeterar orkestern en gång i veckan (tisdagar). Repetitionslokal är f n

Kyrkerörsskolans aula. Vi ger som regel fyra konserter per spelår, två på hösten och två på våren. Det är oftast lite olika karaktär på de olika konserterna. Den första, som brukar spelas i oktober, har oftast en lite seriös prägel med någon riktig symfoni och något stycke (solokon­sert ed) med solistframträdande. Julkonserten i december spelas i någon kyrka och program­met brukar bestå av musik i det lite mindre formatet; inga stora, långa verk utan istället korta och fler, gärna lite vackra saker. Den första konserten på våren (i februari eller mars) brukar se ut ungefär som den första höstkonserten, medan vi till den verkliga vårkonserten (i maj) brukar lätta upp programmet med ett mer lättillgängligt populärprogram. Publiktillströmningen har genom åren varit jämförelsevis god, ca 300 personer i medeltal för varje enskild konsert får anses bra i en kommun av Falköpings storlek.

ÅREN 1999 – 2009

Allmänt

Det vi hittills har läst är Orkesterföreningens historia fram till 80-års-julileet 1999. Nu har det gått ytterligare tio år och föreningen fyller således 90. En del förändringar har skett under dessa år:

Alf Holmberg, som ledde orkestern från 1988, flyttade vid årsskiftet 2001/02 till Karlstad för att bli musikskolerektor där. Han fick då naturligtvis även lämna uppdraget som dirigent i Orkesterföreningen efter att ha lett orkestern i c:a 50 konserter. Efter Alf uppstod ett tomrum och dirigentsysslan klarades med lite provisoriska lösningar och tillfälliga ledare. De flesta konserterna under de två följande åren leddes av Claes Sandgren, musiklärare vid Musikskolan, men även kollegan Bengt Olausson var oss behjälplig några gånger. På hösten 2004 prövades ett oskrivet kort, nämligen undertecknad (Nils-Magnus Kinnvall, likaledes musiklärare vid Musikskolan) och detta har faktiskt resulterat i att jag numera får anses vara föreningens ordinarie dirigent.

Även på ordförandeposten ersattes Alf till en början av Claes Sandgren, men han avsade sig efter något år. Den tidigare ordföranden Tomas Wolff, som nu hade återkommit från sin tjänstgöring i Saudiarabien, återinträdde år 2004 på denna post.

 

Musikskolan flyttade 2001 till nya lokaler på Petter Ryttnings väg och Orkesterföreningens repetitioner förlades då dit. Redan 2006 var det dags för nästa flytt, denna gång till ena flygeln på Fredriksbergsskolan (numera Gymnasiets F-hus) och Orkesterföreningens replokal fick än en gång flyttas. Nu ändrades även repetitionsdag från tisdag till torsdag pga diverse schema-krockar. Detta får anses som en stor händelse i Orkesterföreningens historia; tisdagar hade, såvitt vi vet, varit orkesterns repdag ända sedan starten.

Den riktigt stora förändringen för föreningen var emellertid inte lokalbytena eller repdagsändringen utan att barn- och utbildningsförvaltningen inte längre ville ha Orkesterföreningen under Musikskolan. Konkret betydde det att musiklärarna inte längre kunde tillgodoräkna sig arbetstid när man var med i orkestern. Kommunstyrelsen gick i detta läge in och ”räddade” verksamheten genom att anslå motsvarande penningsumma direkt till föreningen.