MUSIKLEDARE

SIGFRID STRAND 1951 – 1956.

1951 anställde Falköpings kommun, som en av de första kommunerna i landet, sin förste musikledare. Sigge som han kom att kallas, var militär musikdirektör med klarinett som huvudinstrument. Hans första uppgift blev att börja organisera en musikskola. I hans tjänstgöring ingick det, att leda Orkesterföreningen, Mössebergs Musikkår och att bilda och leda en blandad kör. Under Sigges tid bildades Falköpings Sångsällskap. Sigge fick god hjälp av militärmusikerna i Skövde för att få lärare av olika slag till skolan. Den först anställde läraren blev en fiollärare.

HASSE ERIKSSON 1956 – 1961

En skånepåg från Kristianstad, klarinettist och violinist. Hasse (som han var döpt till) var en livsglad musikant. Han fick överta Sigges alla skyldigheter och lyckades utveckla dem bra. Han hade en bra slagteknik som gjorde det lätt att spela under honom. Som violinist fick vi höra honom spela och dirigera ”Rondo och introduktion capricioso” av Saint-Saines. ”Stegeiger” var han vid en Wienerafton som blev en stor succé. Sångsällskapet utvecklades under Hasses ledning. Efter de flesta körrepetitioner var det alltid någon körmedlem som stod för en kopp, Hasse var mycket för att sluta dagen med en kopp och lite samspråk. Ibland hemma hos oss emedan Brita varit med i kören sen den bildades. Efter en konsert var det obligatoriskt med en fest på hotellet eller någon annanstans. Hasse fick vara med om att inviga vår nya teater och musikestrad, Stadsteatern, under sitt sista år i Falköping.

FOLKE CARLSSON 1961 – 1966

Flöjtist och pianist. Kom närmast från Örebro men hade fått sin skolning på regementet i Kristianstad där han också var förd. Vår tredje militäre Musikdirektör. Folke hade ett temperament som ibland kunde vara besvärligt för honom. Han hade svårt med kommunala tjänstemäns och politikers sparsamhet mot honom. För honom fanns bara musik och det mesta annat blev betydelselöst. Vi bodde rätt nära varandra så han kom förbi och hämtade mej till de repetitioner jag var med på. Det kunde ibland bli äventyrligt, han hade alltid något han vill diskutera så uppmärksamheten på medtrafikanter var väl inte alltid den bästa, men på något oförklarligt sätt gick det bra. Folke hade också ett stort hjärta för dom som kom på sned i livet. Det var många gånger han åkte iväg till nå´n som behövde hans stöd. Som musikant och musikledare var han mycket entusiasmerande, han satte fart på musikskolans profilering. Ungdomskåren som Hasse startat fick en uniform, blå jacka, grå byxor och en rätt hög hatt. Sångsällskapet fick en bra och rytmisk ackompanjatör. Hans kanske största jobb ”Juloratoriet” av J.S. Bach studerade han in med kör och orkester, de tre första delarna. När Folke hade flyttat till Köping åkte en stor del av kören dit och stöttade honom och kören som fanns där.

BERTIL WENSBY 1966 – 1984

Bertil kom till Falköping 1966, en lugn och balanserad person. Militär musikdirektör även han. Klarinettist och violinist. Han kom hit närmast från Uddevalla, utbildad i Umeå och född i Boden. Bertil och Folke tjänstgjorde en månad samtidigt. Tanken var väl att de skulle få tid att meddela sej med varandra. Bertil kom att vara kvar till sin pensionering 1984. Jag fick ett fint samarbete med honom. Efter att ha jobbat som timlärare från slutet av 60-talet, med oboe, klarinett och saxofon fick jag fr.o.m. 740101 fulltidsanställning. Det var ont om högskoleutbildade musiklärare vid den här tiden, så Bertil fick fylla sitt behov där det gick. Det gjorde att vi som hade musiken som intresse fick en chans att fylla luckorna i en snabbt växande musikskola. Vi blev skickade på av SÖ anordnade kompetenskurser. De pågick på sommartid. Under tre års tid skulle man göra minst sex veckokurser. Huvudinstrumentet, pedagogik och metodik, gärna också på biinstrument. Allt under det att man hade tjänst på en musikskola och kunde praktisera de kunskaper man fått. För min del blev det 23 kursveckor innan jag pensionerades. Bertil skötte med varm hand kör och orkestrar. Hans skötebarn var kanske ändå den blandade kören. Den gemenskap som bl.a. körresor till Norge och Danmark gav, betydde mycket för honom. Hans verkligt stora bekymmer var de nedskärningar som kommunen begärde av honom.

LEIF NILSSON 1984 – 1987

Valthornisten och slagverkaren Leif Nilsson kom hit från Ingesund där han tjänstgjort som hornlärare. Han var mer hornist och musikant nät musikledare vilket gav skolstyrelse och politiker en del bekymmer. Jag hade varit facklig förtroendeman en tid. Ett uppdrag som inte medfört några större besvär när Bertil var ledare. Leif hade ett rätt svårt humör, som gav mej mer att göra emedan en del kollegor fick det besvärligt. Ett grovt språk ihop med humöret gjorde att flera upplevde honom ohyfsad. En hel del slagverksinstrument blev anskaffade, ett rörklockspel, en marimba, en stor gong och pukor. Han tog även initiativ till en blåsoktett i länet. Oboer: Zednek Woborny Skövde och Stig Johansson Falköping. Klarinetter: Tomas Wolff Falköping och en musiklärare från Mariestad. Horn: Leif Nilsson Falköping och Sven Eliasson Skövde. Fagotter: Berndt Ekström Mariestad och en regionmusiker från Skövde. Det var musik av Mozart, Beethoven, Schubert m.fl. Oktetten gjorde 4-5 konserter, Lundsbrunn i den lilla kyrkan, Landstinget i Mariestad, Församlingshemmet i Falköping och en medeltidsfest i Gudhems klosterruin. Leif flyttade till Nässjö efter Falköping.

ALF HOLMBERG 1988 – 2001

Flöjtist som kom till oss från Eda. Alf har utvecklat Orkesterföreningen på ett bra sätt. En hel massa ungdomar har kommit med. Detta föreslog jag redan när Hasse Eriksson var här, men fick inget gehör för det. Kanske att vi inte hade så många duktiga ungdomar då som nu. I musikkåren har det ju också kommit många nya ungdomar.

OM MUSIKSKOLEJOBBET

I början av 70-talet hade jag mina första elever. Klarinett och saxofon till en början sedan också oboe och blockflöjt. Musikskolan höll då till i Medborgarhuset eller Stadsteatern som den väl mest kallas idag. Vi använde logerna som lektionsrum och stora scenen som repetitionssal. Scenkällaren var också en lokal som utnyttjades som repetitionssal. I scenkällaren repeterade orkesterföreningen, sångsällskapet och Mössebergarna. Det var en dålig sal att arbeta i.

Efter teatern fick musikskolan lokaler på andra våningen i S:t Olofsgatan 42 eller ”gamla hattfabriken”. Jag fick fler och fler timmar och fr.o.m. 740101 fick jag full tjänst med en usk (undervisningsskyldighet) av 30 timmar. Då hade jag mitt arbete utspritt över nästan hela kommunen. Största delen låg i Falköping, men även i Floby, Odensberg, Yllestad, Vartofta, Åsle och Gudhem. I Falköping var jag på Mössebergsskolan och ”hattfabriken”, några elever hade jag också på Fredriksbergsskolan, Skoldaghemmet och gymnasiet. Jag kunde ha reseräkningar på upp till 16-17 mil per vecka.

Vi som då arbetade på musikskolan var, Svea Petterson som undervisade på piano, hon hade varit verksam som pianopedagog i Falköping även före musikskolans tillkomst. Fiollärare var Robert Edström, en pensionerad orkestermusiker (de har tidigare pensionsålder i Göteborg), som veckopendlade från Göteborg. Robert gick rätt snart i pension. Han efterträddes av Nils Skön. Nils var som Robert, från Göteborgs symfoniorkester. Nils och hans fru flyttade till Falköping. Sven Adolfsson lärare på fiol, klarinett, gitarr och mandolin. Sven kom hit efter att ha varit verksam som restaurangmusiker. Han hade sin grundutbildning från militärmusiken i Kristianstad. Efter Hasse och Folke den tredje från samma ställe. Sven var något av showman med sin fiol, han spelade på den på många ovanliga sätt. Från Skövdes militärmusik kom många av timlärarna, Ernst Milbert hade celloelever, bl.a. Frans Helmersson. Knut Kenne basun, trombon och trumpet. Lars Haglund klarinett. Ove Gren tvärflöjt. Alla här ovan nämnda spelade också i vår orkesterförening. Arne Lagergren, missionär som sadlat om. Han undervisade i förberedande med diverse Orffinstrument, piano och blockflöjt. Arne var mest på Mössebergsskolan, Åttagårdsskolan och gymnasiet med sin undervisning. I Floby och Odenseberg arbetade Sam Forsberg och Arild Moeskau. Sam med piano och blockflöjt och Arild med gitarr. Gunilla Carlsson i Stenstorp med piano och blockflöjt. I Stenstorp undervisade också Anna-Lisa Claesson i piano. Margret Myers piano och blockflöjt, arbetade på Centralskolan mest. Margret kom via England från Sydafrika. Sina studier hade hon gjort i England. Hon flyttade till Göteborg där hon efter en tids ytterligare studier i kvinnliga kompositörer, erhöll en docentur. Ted Rosvall undervisade i Åsle, Vartofta och Yllestad i piano och blockflöjt. Han tjänstgjorde samtidigt som kantor i Tiarp och Åsle. Sedermera på full tid kantor i Slöts. I Kinnarp-Slutarp och Åsarp arbetade Evy Hansson med piano och blockflöjt. Sånglärare var Harriet Friman (Engelhed) som också undervisade på piano. Hon biträdde Bertil med Sångsällskapet. Ann-Mari Scharffenberg var näste sånglärare, kom närmast från Mariestad. Ann-Mari hade också kompanjonlärarskap och piano. Bara 40 år gammal gick hon bort p.g.a. hjärntumör. Trumpetundervisningen sköttes till en början av olika militärmusiker från Skövde. Bertil anställde en italiensk musiker från Trollhättan. Gaetano Sirugo eller ”Tano” som han fick heta, han visade sig vara en mycket kompetent pedagog. Han blev den förste heltidsanställde trumpetläraren. Tano övertog dirigentjobbet i Mössebergarna. Han var också en bra showman, vi spelade med ”Teaterboven” ett par år, Tano, Nils-Magnus och jag. Tano blev stor publikfavorit genom att sjunga och spela ”Granada” och spela ”Karneval i Venedig” efter Arbán.

Björn Pehrson började på musikskolan ett par år efter mej. Vi har ju samma instrument, men han blev mer inriktad på saxofon. Björn har ju också fagott och tvärflöjt bland sina instrument. Han hade börjat i Mössebergarnas startband som Karl-Axel Axelsson har berättat om i en artikel tidigare. Björn fick klarinettlektioner av Sigge Strand. Swingmusik och storband, jazz och popmusik har alltid varit ett stort intresse för Björn. Han fick med stöd av Bertil V starta en grupp som snart tog form till ett storband ”Bear Jazz”. Denna orkester har han utvecklat mycket fint och de har spelat med de flesta storbandsartister som finns i vårt land, även några amerikanska. Jag har fått vara med och spela altsax flera gånger.

Hernan Barria De Miranda. En chilensk politisk flykting som efter Alliendes fall fick fly från sitt land. Han bodde ett par år i Stockholm innan han kom till oss och fick jobb i det yrke som han utbildats för. Han hade utbildats och jobbat i Chile som musiklärare.

Måste berätta om Hernan och hans familjs ankomst till Falköping. Det var i början av januari, kallt och mycket snö. Hernan, Flavia och Daniel (ca 3 år) kom till Falköping med tåg. I Torbjörntorp gjorde tåget ett tillfälligt stopp. Konduktören hade nyss sagt ”nästa Falköping” så Flavia hade gått av med Daniel och det mesta av bagaget. Så där stod hon mitt i en snödriva med barn och alla grejer som de fått av och tåget fortsätter! Hernan beskrev, hur han vid ankomsten till Falköping, på dålig svenska försökte förklara för konduktören vad som hänt. Detta sammelsurium på spanska och svenska kunde så småningom förstås. Hernan fick åka med loket tillbaka till Torbjörntorp och hämta familjen, så missödet blev ett äventyr.

Som musiklärare hade Hernan stora kvar på sina elever och även på sej själv. Dom som inte ville göra sitt bästa fick sluta men dom som var intresserade kunde få en sjukbortfallen lektion igen på lördag eller söndag eller när det passade. En stor olat hos Hernan var att han kunde inte sluta röka i lektionsrummet. Vi försökte få honom att inse det olämpliga, men det lyckades aldrig. Hernan blev en fin lärare för en grupp kammarmusikintresserade. Viva Westergren fiol och piano, Paula Ekström tvärflöjt och blockflöjt, Nils-Magnus Kinnvall cello och gitarr, Hernan violin, viola, oboe och piano, jag själv oboe, klarinett och blockflöjt. Alla utom Viva musiklärare. Vi spelade ur den klassiska repertoaren och musik som Hernan arrangerande på sitt mycket sydamerikanska sätt. Vi höll konserter på bibliotek, i kyrkor, ja var det fanns en chans att några ville lyssna. Oboespelet var en gammal dröm hos Hernan som jag kunde hjälpa honom med. Det var en fin tid. Så småningom kunde Hernan flytta tillbaka till Chile, det fick gå över Nicaragua 2 år som SIDA-arbetare och sedan till Santiago.

Vi fick bättre lokaler på ”hattfabriken” när vi flyttade upp på tredje våningen. Däruppe fick vi ett stort repetitionsrum och många lektionsrum förutom expedition och lärarrum. Trumrummet var det stora besväret för det fanns ingen bra isolering runt det.

Sen kom det stora lyftet när skolan kom upp på tredje våningen i byggnad två på Centralskolan, trots protester. Jag tyckte att musikskolan blev legaliserad. Vi hade ju varit lite varstans med musiklektionerna t.o.m. i pannrum. Nu fick vi ett utrymme som var tillräckligt stort för både ensemblespel och lektioner och inte minst ett riktigt isolerat slagverksrum.