NÅGRA GLIMTAR FRÅN ORKESTERFÖRENINGENS VERKSAMHET FÖR 60 ÅR SEDAN

Falköpings Orkesterförening firar ju 80-årsjubileum i höst och som en av dess ledare under ett tidigare skede tänkte jag berätta lite om hur verksamheten bedrevs och dess villkor gestaltade sig på den tiden.

Under dessa 80 år har orkestern väl haft ett 10-tal ledare som organiserat och dirigerat orkestern under längre eller kortare perioder. För min del var det 11 år, nämligen under tiden 1936 – 1947. Orkestern var vid denna tid inte någon riktig, vad man kallar, symfoniorkester utan egentligen en underhållningsorkester, på grund av att den saknade så viktiga instrument som oboe, fagott och valthorn. Tidvis hade vi tillgång till en oboist men måste, när repertoaren så fordrade, låna en oboespelare från Göteborg.

Vi anordnade 4 konserter årligen, 3, som man säger, vanliga konserter samt 1 så kallad skolkonsert, alternerande mellan Samrealskolan och Folkskolan. Programmet vid skolkonserterna upptog en inledande demonstration av de olika instrumenten samt ett lättfattligt och populärt program. Visst kunde det gunga oroväckande under fötterna på både musiker och dirigent på den på bockar tillfälligt utbyggda scenen i församlingshemmet, men allt förlöpte utan missöden.

Rent musikaliskt var det nära att allt gått, som man säger, åt pipan och orkestern förlorat sitt goda rykte. Saken var nämligen den att vi vid en konsert som solist engagerat den kände cellisten Gunnar Norrby. Han skulle spela Robert Volksmanns cellokonsert. (Inom parentes kan nämnas att vår dåvarande ordförande i orkesterns styrelse, chefredaktör Arvid Vrang, var släkt med Gunnar Norrby. Arvid Vrang var själv en duktig kör- och Gluntsångare.) Det var en framstående solist som gästade oss. Norrby var ju konsertmästare i Stockholms Filharmoniska Orkester och en av landets främsta på sitt instrument. Noter hade hitsänts, både orkesternoter samt en pianostämma. På orkesterns program vid denna konsert stod bl a Pastoralsviten av Lars-Erik Larsson, som vi kämpade hårt med och som egentligen borde överstiga vår förmåga. Vi, eller jag själv, beslöt att jag skulle ackompanjera cellokonserten på piano. Jag hade tidigare vid en solokonsert av cellisten Guido Vecchi ackompanjerat Haydns cellokonsert i D-dur på piano. Mitt eget beslut visade sig ödesdigert, ty när solisten anlände fordrade han absolut att cellokonserten skulle ackompanjeras av orkestern, vilket givetvis är det rätta om möjlighet gives. Goda råd var dyra. I all hast ringdes orkestermedlemmarna samman, så många som kunde nås en lördagseftermiddag. Solisten hade ett oändligt tålamod, takt för takt genomgicks ytterst noga, timmarna gick och när musikerna fullkomligt utmattade vacklade hem framåt natten anade de nog ett kommande fiasko och ångrade att de givit sig in på kons­tens törnbeströdda stig. På söndagen fick vi tillfälle till ytterligare repetition, då med även ett par musiker som inte varit anträffbara dagen innan. Solisten var ju lysande, men orkesterackompanjemanget hankade sig fram så gott det gick. Och Gunnar Norrby återvände till Stockholm med en ny erfarenhet, att ha fått sitt livs mest trevande, för att inte säga sämsta ackompanjemang. Ja, så kan det gå, och jag beklagade verkligen att jag försatt musikerna i denna situation, samt att den skicklige och framstående solisten råkat så illa ut.

Nu är de borta många av mina musikkamrater från den tiden – enkla tjänare i Fru Musicas örtagård. Deras intresse för musik och att få utöva den tillsammans med andra gav deras liv ett rikare innehåll, samtidigt som de gjorde en insats för Falköpings kulturella liv.”